Wenngarn: det förflutna på samtidens villkor

Wenngarn slott ingår i ett sällsamt narrativ. Från Magnus Gabriel de la Gardie, via alkoholanstalt till rysk maffia. I dag är fastigheten centrum i ett modernt bysamhälle. Ett projekt som inrymmer kulörmiljövård, business och historiebruk.

Själva slottsbyggnaden erbjuder något annat än det vi har vant oss vid i historiska miljöer. Vid Mälarens strand finns plastfärg och stenplattor som för tankarna till 1990-talets trädgårdsbutiker, i stället för medeltida källare. Inte minst möter besökaren ett Ikea-kök. Sannolikt uppfört av slottets senaste ägare, som också använde byggnaden som bostad.

Wenngarn skäms inte för sig. Slottet är öppet för allmänheten, och visar gärna upp sin fulhet och brist på historisk representativitet; sin stillöshet. Det är detta som är unikt. Det är detta som är sedelärande, och värt en reflektion om hur historia konstitueras i fysiska objekt.

Gripsholm slott är inte mer autentiskt än Wenngarn. Då Vasaborgen, på 1890-talet, genomgick en av flera restaureringar röt Verner von Heidenstam mot företaget:

Ett restaureradt Pompeji vore ett ödelagdt Pompeji, och detsamma skall sägas om ett stiliseradt Gripsholm, med nya vallar och karnaper. Hellre en ruin! Gustaf Vasas Gripsholm kan härmas, men det är icke en konstlärd efterbildning vi önska se, utan de äkta spillrorna, äfven om dessa stamma från en långt senare tid. […] Samma karnap, som en gång brutits bort och förstörts, kan aldrig mer återställas, och den nya är endast en upphängd illustration. Den har ej bevittnat några minnesvärda tilldragelser, om icke hur arkitekterna stoppat sina tobakspipor.

Heidenstams kritik är typisk. Den skvallrar om vad vi möter i autentiska miljöer. Någon gång har tiden stannat som en följd av ett medvetet beslut om fastställt ursprung. Att försöka låsa rummet vid en stil eller period är hos Heidenstam som att fälla en skog för att växtligheten uppstått spontant. Det är naturligt att buskar och träd av olika art och ålder samsas. Kritiken: ”Detta är ej en stilren tallskog från 1852” (Heidenstam), är bara absurd.

Vi lär oss något mer. All arkitektur som musealiseras, vittnar om en historiesyn där det förflutna är greppbart, och möjligt att fixera. Det rimmar väl i vår tid. En epok då nationens anor söks på nytt, och där människor kan bli oönskade med hänvisning till en förställt härkomst. Här kan vi lära av Wenngarn.

Besökaren lämnar slottet med erfarenhet av tid och god smak. En jakt på autenticitet är en rörelse som går bredvid vår samtid. Här framstår Wenngarn som en motreaktion, eller åtminstone som en plats där denna rörelse inte nödvändigtvis appellerar på konotationer om ursprungliga och mytiska idégods. Vid Wenngarn lär sig besökaren att det förflutna får existera på samtidens villkor. Det ursprungliga har inget egenvärde, för det finns inte.

Ref: Heidenstam, Verner von, Modern barbarism. Några ord mot restaurerandet af historiska byggnader, Stockholm 1894.