Med Nato mot en förutbestämd framtid

Det är mycket Nato nu. Förbundet som en gång skapades för att trygga demokratier från den röda faran. Det är mycket förenklingar nu. Ett eventuellt svenskt medlemsskap kan reduceras till plus och minus; för- och nackdelar vid en eventuell storkonflikt. Finner vi fler av den ena, kan vi konstatera en övervikt som avgör resonemanget om medlemsskap.

Försök att beskriva den internationella politiken i spel-teoretiska termer tar sällan hänsyn till arenans komplexitet. Det är möjligt att finna stöd i Clausewitz skrifter från tidigt 1800-tal, och se krig som en förlängning av en rationell politisk strävan. Däremot visar John Keegan på hur mellanfolklig våldsutövning avgörs av helt andra betingelser. Ett synsätt där deltagande i försvarsallianser inte kan beskrivas matematiskt.

Under 1920-talet debattrade svenska politiker Nationernas förbund. En internationell organisation som av samtiden beskrevs som en allians med udden riktad mot Tyskland och Ryssland. Argumentationen om NF var påfallande lik den vi hör i dag. Det är ingen naturlag som placerar de politisk blocken kring sakfrågorna. På 1920-talet var socialdemokraterna för en anslutning, och de borgerliga värnade den svenska neutraliteten och oberoendet.

Skiljelinjerna går fortfarande i den egna identiteten. Det var ingen 1920 som motsade sig problemställningen, eller hur olika scenarier i och med ett medlemskap skulle utveckla sig. Att fixera vilket av dessa framtidsscenarier som var riktigt, dömde Per-Albin Hansson som en ”fullständigt hopplösa uppgift”. I stället riktades den politiska debatten kring vad Sverige ville vara, vilken roll nationen skulle spela. Denna vilja – att inte bli ett offer inför framtiden – var tydlig i argument för eller emot.

I dagens samtal kan framtiden ses förutbestämd, och våra val liknar spelaren som satsar vi roulettbordet. Den svenska 1900-talshistorien är åtminstone ett exempel på att det är möjligt att ställa upp en vision. Att utifrån denna målbild bedriva politik som formar omvärlden.