Behovet av humanistisk forskning i en uppkopplad värld

I ett avsnitt av radions Ring P1 började konversationen i samförstånd. Inringaren efterlyste en ökad förståelse mellan människor, och programledaren vägledde sympatiskt utsagan i etern. Då framfördes en ståndpunkt som fick programledaren att byta fot, bli defensiv och hastigt avbryta samtalet. Den kvinna som ringde redaktionen deklarerade att det amerikanska folkets val av Donald Trump, och det ökade stödet för Marine Le Pen i Frankrike, utgjorde ett löfte om en fredlig och ljus framtid. Det var just dessa politiker som kunde öka förståelsen, och som kunde bidra till förbrödring över landsgränser.

De senaste åren lämnar ingen oberörd. Sällan har så mycket missförstånd fått utrymme i idédebatten, och vardagliga möten inleds i tvivel. Den andres värdegrund måste kartläggas, eller poneras, innan vi vågar inleda samtal utan att först gräva värn. Att utbyta tankar med någon på andra sidan döms oftare som hopplöst, vilket får till följd att vi lämpligen avstår sådana företag. Den tyske hermeneutikern Hans-Georg Gadamer förespråkar förståelse som ideal, och har därmed en del gemensamt med inringaren ovan. Gadamer förutsätter människan som en historisk varelse beroende av tradition. Det avstånd som upplevs mellan lägren, och som gör oss ovilliga att interagera, är hos Gadamer ett villkor för förståelse.

Vad är det som ska förstås? En ny-romantisk rörelse har vuxit sig starkare. En gemenskap som upprepade gånger anklagas för faktaresistens, men som gång på gång framhåller en diskrepans mellan den upplevda verkligheten och den tolkning som varit legio i radio, tv och tidningar. Samtidigt som siffror talar för en välståndsökning, vet dessa människor att deras föräldrar hade råd med både hus och dubbla fordon; föräldrar som eftersträvade en skuldfri pension. En lyx som i dag finns långt bortom en normal inkomstnivå, åtminstone i storstäderna. Även om Sipri kan konstatera att krigen blir färre och världen fredligare, ökar oron för att falla offer för sprängladdningar, splitter och tryckvågor från detonationer. Nog kan denna oro verka mer befogad än aggregerade sanningar då européer krossas under lastbilshjul. Det är någonting som skaver då vissa ser det egna umgänget som mer representativt än opinionsinstitutens mätningar. Då den egna bilden bekräftas vid valurnorna blir prognosmakarna till förljugna charlataner. Sammantaget går det att ana argument för att beskriva denna rörelse som något annat än faktaresistent. Åtminstone framkommer en avsändare som måste förstås som något mer än världsfrånvänd.

Den som upplever utvecklingen som hotfull, gör klokt i att ta den på allvar. Det är riskfyllt att håna den som är oberäknelig eller upplevs som farlig. Även om samförstånd är en bristvara i vår tid, finns möjligheten att analysera världen utan att gå i polemik. Det är först då vi sätter oss in i den andres argument – inte förutsätter att dessa härleds ur ondska eller brist på bildning– som analysen kan breddas och verkligheten nyanseras. Gadamer skriver, med referens till Hegel, om hur en objektiv förståelse av någon annan föregås av ett avståndstagande. Öppenhet är inte enkom att låta någon annan komma till tals. Den sker inte hos den andre. Den är ingen underkastelse för någons vilja eller argument. Öppenhet är att lyssna utifrån föresatsen att den andre kan påverka mig. För att göra detta måste vi kontextualisera samtidens dikotomier.

Internet, filterbubblor och en förändrad mediekonsumtion uttrycks gärna som funktioner i en förklaringsmodell. En sådan uppgift speglar sig i sin omedelbara samtidshistoria. 1900-talets tidningshegemoni kränger och omformuleras. Det är riktigt. Ändå finns likheter mellan kulturdepartementets vilja att begränsa sociala medier, och Gustav III:s likriktning av media. Att en liten krets bekräftar varandras omvärldsuppfattning, och att alla människor inte frekventerar över land- och åsiktsgränser, är ingen nyhet i det längre perspektivet. Hur teknikutveckling kan skapa förutsättning för en föreställd gemenskap visar Benedict Anderson då han studerar relationen mellan tryckkapitalismens och nationens formering under 1700- och 1800-talen.

Det nya i vår tid är inte att olika åsikter formuleras, och att sanningsanspråk utsätts för värdeomdömen. Internets bidrag i debatten är i första hand en kvantitativ ökning av mängden avsändare och uttolkare. Fler texter gör idag anspråk på att beskriva samtiden. Således liknar vardagen framför bildskärmen den som historiker i århundraden mött i arkiven. Tidsavstånden är inte centrala, som det är inom historievetenskapen. Ändå kan de åsiktsklyftor som formar världen verka som distans, och bidra till förståelse. En samtidsuttolkare kan, i sina strävanden, finna stöd i historiografi.

Historievetenskapen har länge varit behäftad med kunskap om att sanning inte framkommer direkt ur materialet. Historien är aldrig neutral, och historiken kan inte ses som en objektiv åskådare av skeenden. Således är de märkliga vetenskapare. De studerar något som faktiskt inte finns. För hur bedrägligt det än framstår: den som studerar det förflutna gör det här och nu. Det är därför perspektiv och tradition är av vikt. Vi kan använda dem, men inte fly från att vi har oss själva som betraktare att utgå ifrån.

Om det verkligt nya består av fler texter med sanningsanspråk, fler uttolkare och avsändare, måste vi tillföra ett medvetande om vad som sker då vi förstår och tolkar text. Vår uppkopplade värld skriker efter humanistisk forskning, och hermeneutisk förståelse. Nyttan av fler ingenjörer, webmakare eller koder är sekundär då siffrorna presenterar en värld i behov av tolkning. Då ropar ni efter källkritik, och visst skadar det inte att utröna äkthet, närhet, beroende eller tendens. Den vetenskap som ägnat de senaste två hundra åren åt att tolka text, och väga källor mot varandra, har mer att säga om text och sanning. Historikerna har något att säga om metod då vi alla ägnar oss åt tolkning.

Historiker gräver inte. De varken letar eller avslöjar. Historiker bygger, genom varje ord konstruerar de en vetenskap vars sanningsvärde är beroende av perspektiv. Om objektet för studierna en gång existerat, gör det knappast det när det studeras. Det förflutna har heller ingen förmåga att återskapas, och inte heller avbildas i tillräckligt rättvis skala. Ett ett-till-ett förhållande mellan avbildning och motiv är ett omöjligt ideal, även för uttolkare av samtiden. Allt som finns är texten. Ett förhållningssätt som kan befria läsare. Det finns inget mer än kolsvarta bokstäver mot vit bakgrund, och just då uppenbarar sig förståelsen. Den inträder i samtiden. För faktaresistens eller elitperspektiv är en fråga om en skiftande nomenklatur. Vad lägger vi i begreppen? Det är en bra fråga att börja med. Hur kan vi säkerställa fakta om vi inte har samma tolkning av ordens mening?

Ett möte mellan människor och idéer kan aldrig utgå från en föreställning om att andre argumenterar från falska premisser, vilkas sanningsvärde härleds a priori. Fred kommer ur mötet. Ignorans och arrogans talar för vapenskrammel och värngrävning. Låt framtiden bringa förståelse. En sådan förutsätter att vi erkänner att den andre har något att säga oss. Vi måste ställa rätt frågor. Att fråga, menar Gadamer, förutsätter att vi ”måste vilja veta, dvs. veta, att man inte vet”.