Om soldaten och personalförsörjning

Soldatens verklighet kantas av umbäranden. Dess väsen utgörs av begränsade fri- och rättigheter. Till och med rätten till det egna livet, den egna kroppen, är något som fråntas den som tjänar andra. En underkastelse som saknar motstycke.

Relationen mellan den som försvarar ett samhälle och den som styr, är en maktrelation av sällsam dynamik. Tidigt slöts förbund mellan kronan och de riddare som svor att tjäna. Den senare befriades från skatt. Tvång har däremot varit den främsta drivkraften för de som kastats ut på slagfältet för att dö och dödas i nationens tjänst.

Karl XI:s indelningsverk bidrog inte enkom till ett rationellt system av förutsägbar mobilisering. Det accentuerade också soldaten, som i sin ofrihet och med sitt offer, var någon vars förplägnad angick det allmänna. En torftig tillvaro. En särställning då den indelta soldatens fråntagna rätt till det egna, innebar en motprestation från det allmänna.

I samband med att vi påtog oss rätten att styra landet tillsammans, återkom idén om att hären skulle utgöras av oss alla. Relationen mellan vapnet och röstsedeln var tydlig i det tidiga 1900-talets retorik som ekade fram till historiens förmodade slut. Varje medborgare skulle för en begränsad tid uppbringa ett offer.

Det verkliga brottet, i och med att pliktverket gick samma väg som indelningsverket hundra år tidigare, var knappast yrkets professionalisering. Avlönade soldater är inget nytt. I en internationell jämförelse är det inte ens uppseendeväckande. Det som däremot står ut är hur soldatens särställning har strukits ur lagstiftarnas medvetande. Möjligen är detta ett skäl till att systemet havererat.

Nu debatteras värnpliktens pånyttfödelse. Förslag som leder de historielösa på villovägar. Oavsett hur personalförsörjningen ser ut i framtiden, bör regeringens särskilda utredare beakta att soldater inte är som andra statsanställda. Deras situation är unik, och rekryteringen kan inte utformas som till andra yrken.