Staten och moralen

REPLIK på: Andersson, Lena i DN, 16 april 2016.

Du är hemlös. Utan utbildning, och under ständiga trakasserier från andra. Jag erbjuder skydd. Du får bo hos mig. Jag undervisar dig, och lär dig ett yrke så att du så småningom börjar tjäna ett uppehälle. Utöver dessa allmosor är det också jag som sätter dig i kontakt med kunder och arbetsgivare – andra individer som jag utbildat och närt. Blir du sjuk, kommer jag att vårda dig. Då arbetsgivarna vänder dig ryggen kan du lita på att jag inte låter dig svälta.

Det är sant att inte alla vill flytta hit. Det är fritt att lämna mitt hus. Det enda jag begär är att du, de dagar du har en inkomst, ger mig en procentsats av vad jag möjliggjort. Helt rätt! Du arbetar inte åt mig. Det som är ditt är ditt, och du är fri att gömma undan eller till och med ljuga om hur mycket du har tjänat. Däremot kommer jag hävda att en sådan handling bryter vårt kontrakt. Att du genom att gömma eller ljuga begår något omoraliskt.

Lena Andersson skriver i Dagens Nyheter att det finns två sätt att se på skatt:

Antingen som att staten har rätt till de pengar som finns och ackumuleras i landet /…/ Eller så ser man saken så, att staten ödmjukt ber medborgarna om medel för att de bedömt att vissa begränsade funktioner är förnuftigt att bekosta gemensamt.

Om det är sant som Andersson skriver, landar mitt resonemang närmare det första. Hon förespråkar det senare, och behandlar då staten som något annat än vad den är. Det finns ett längre perspektiv där det gemensamma har växt fram för att fylla en funktion, och där allt som ”ackumuleras i vårt land”, aldrig kan vara resultatet av en enskild individs strävanden. Pengar du egenhändigt tjänar benämns krona, synonymt med staten, av en anledning.

Det är svårt att tänka sig en autonom människa, men en sådan är möjligen protagonist i Anderssons resonemang. Ändå vidhåller jag att vi alla är del i ett större historisk sammanhang, och från ett sådant kan man inte svära dig fri.

Det är inte utan viss ödmjukhet jag går i polemik med Sveriges vassaste penna. En del av helgens skimmer kommer ur att lördagen erbjuder Lena Anderssons eftertänksamhet. Ändå måste jag påtala att du har fel den här gången. Just för att det är så sällsynt. Staten är inte girig. Det handlar inte om att den enskilda behöver ”ge ifrån sig merparten av det man tjänar”. Det handlar om att vi alla, våra framgångar och inkomster, föds i ett sammanhang. Och man kan inte både ta del av det sammanhanget erbjuder, samtidigt som man motarbetar det som föder möjligheten.