ID-kontroller kan eka som etthundrafem tyska tåg

En gång drog 18 000 soldater genom landet. Tungt lastade vagnar rev upp djupa sår i minnets väv. En långsam läkeprocess. Det blev en självklarhet i undervisningen. Vi vet alla att skämmas då kriget, transiteringen och 163.divisionen kommer på tal.

Per-Albin Hanssons vånda är väldokumenterad. En förfrågan från Tyskland  i juni 1941. Division Engelbrecht ville bränna genom det svenska landskapet; från Charlottenberg till Haparanda, vidare över Torneå och in i elden. Först sa Socialdemokraterna nej, men retirerade bakom en tryckande opposition. Samlingsregeringen var åter samlad. Det är vad vi blivit lärda.

I jämförelse med Europas lidande, kunde det verka futtigt med 18 000 tyska soldater som kom och gick. Utan eldstrider, utan stridsvagnar, haubitsar, krevader och brisader. Bara igenom. Men ett snitt i huden lämnade blödande sår. De blev till ärr som påminnt. Som stött på, och hela tiden fyllt oss med nedärvd skam.

Nu har hösten passerat, och turerna på regeringskansliet är inte genomlyst av forskningen på samma sätt som midsommarkrisen 1941. Argumenten som framförs är rationella, och rädslan lika påtaglig som då. Sverige är stängt, med den uttalade målsättningen att mota bort flyktingar.

Något som sällan diskuteras är vad de kommer att säga, de som ska skriva och undervisa om vår tid. Nog kan en kraftig inbromsning – en krock – ge samma långvariga skador som ett snabbt snitt. Nog kan ID-kontroller eka som etthundrafem tyska tåg.