Det enda vi kan veta är att det aldrig blir som förr

Det går att förstå nazismen. Något framträder i historien. Den som spårar kan finna allt ifrån Preussiska ideal, Montesquieus klimatlära och Tysk-romerska riket. Det senare relaterar det antika Rom, som grodde under hellenismen, med ursprung i faraonernas Egypten, uppvuxna i flodkulturen. Denna historicism är fattig. Fatalistiska föreställningar leder gärna fel. Också ett av de tankegods som lät världen gå i döden för abstrakta idéer under 1900-talet.

Varje morgon väcks jag vid samma klockslag, utför en ritual av upprepningar. Men jag går inte igen. Jag lär mig varje dag. Transformeras och blir äldre. I vissa fall klokare, i andra inte. Hungern får mig ändå att äta, törsten att dricka. Det är mekanismerna som är samma, de som går igen.

Det som hände under 1930- och 1940-talen, kan aldrig upprepas. Det får aldrig upprepas. Ändå lever rädslan.

Om det finns skäl att känna oro, är det inte för hakkors och gaskammare. Det mörka presenteras i nya kostymer, och det som en gång har varit är något som hör till det förgångna. Nog visar Björn Wiman på något betydelsefullt:

nazismens väg mot makten och den slutgiltiga katastrofen var inte oundviklig.

Och visst kan det fruktansvärda komma, men aldrig se ut som vi förväntar oss. Det som styr reaktionerna känner vi däremot allt för väl.