Att lära av en historia som aldrig går igen

En entusiasm väcks av hur koncist min egen strävan kan inramas i någon annans. När Dagens Nyheter påminner om varför George Orwell skrev, vill också jag konkretisera mina bevekelsegrunder. Vad är mina skäl att tillgängliggöra tankar?

Jag skriver av ren egoism, utifrån estetisk entusiasm, i en historisk impuls och utifrån politiska skäl. Allt det gör jag, och det gjorde Orwell. Det sköna ligger i länken mellan mig och honom. Även om inget går igen, finns det en mening i att här och nu blicka tillbaks på vad som hänt. Att finna sin egen grund i någon annan. Det är inte en exklusiv relation mellan honom och mig. I stället ser jag att alla de som lämnat, också dröjer kvar. Det är mitt främst skäl. Vår samtid har behov av eftertanke, att blicka tillbaks lika ofta som vi ser framåt.

Jag har ingen övertro till historien som lärande exempel. Den är ingen vålnad som går igen, och som kan avhysas med besvärjelser. Det som har skett behöver inte nödvändigtvis utgöra vägledning inför det som ska ske. Däremot skapar det förflutna mening här och nu. Den som vaknar i ett främmande rum får två olika upplevelser beroende av huruvida gårdagen är klar eller suddig i minnet. Det blir meningsfullt att göra det som relaterar till förfluten tid. Vi kan hantera en människas beteende om vi förstår olyckan som skapat det. Provingensen bidrar till värde hos föremål, människor, hos samhällen och nationer. Våra erfarenheter styr vår förväntan.

Det finns mycket grumligt i vår tid, och jag upplever att samtiden står  undrande inför det förgångna. Det krävs fler länkar, fler penslar som målar linjer genom tidens väv. Jag kan enkom erbjuda brottstycken. Avkortade och förvrängda anekdoter, urgröpta ur minnet.