Behovet av humanistisk forskning i en uppkopplad värld

I ett avsnitt av radions Ring P1 började konversationen i samförstånd. Inringaren efterlyste en ökad förståelse mellan människor, och programledaren vägledde sympatiskt utsagan i etern. Då framfördes en ståndpunkt som fick programledaren att byta fot, bli defensiv och hastigt avbryta samtalet. Den kvinna som ringde redaktionen deklarerade att det amerikanska folkets val av Donald Trump, och det ökade stödet för Marine Le Pen i Frankrike, utgjorde ett löfte om en fredlig och ljus framtid. Det var just dessa politiker som kunde öka förståelsen, och som kunde bidra till förbrödring över landsgränser.

De senaste åren lämnar ingen oberörd. Sällan har så mycket missförstånd fått utrymme i idédebatten, och vardagliga möten inleds i tvivel. Den andres värdegrund måste kartläggas, eller poneras, innan vi vågar inleda samtal utan att först gräva värn. Att utbyta tankar med någon på andra sidan döms oftare som hopplöst, vilket får till följd att vi lämpligen avstår sådana företag. Den tyske hermeneutikern Hans-Georg Gadamer förespråkar förståelse som ideal, och har därmed en del gemensamt med inringaren ovan. Gadamer förutsätter människan som en historisk varelse beroende av tradition. Det avstånd som upplevs mellan lägren, och som gör oss ovilliga att interagera, är hos Gadamer ett villkor för förståelse.

Vad är det som ska förstås? En ny-romantisk rörelse har vuxit sig starkare. En gemenskap som upprepade gånger anklagas för faktaresistens, men som gång på gång framhåller en diskrepans mellan den upplevda verkligheten och den tolkning som varit legio i radio, tv och tidningar. Samtidigt som siffror talar för en välståndsökning, vet dessa människor att deras föräldrar hade råd med både hus och dubbla fordon; föräldrar som eftersträvade en skuldfri pension. En lyx som i dag finns långt bortom en normal inkomstnivå, åtminstone i storstäderna. Även om Sipri kan konstatera att krigen blir färre och världen fredligare, ökar oron för att falla offer för sprängladdningar, splitter och tryckvågor från detonationer. Nog kan denna oro verka mer befogad än aggregerade sanningar då européer krossas under lastbilshjul. Det är någonting som skaver då vissa ser det egna umgänget som mer representativt än opinionsinstitutens mätningar. Då den egna bilden bekräftas vid valurnorna blir prognosmakarna till förljugna charlataner. Sammantaget går det att ana argument för att beskriva denna rörelse som något annat än faktaresistent. Åtminstone framkommer en avsändare som måste förstås som något mer än världsfrånvänd.

Den som upplever utvecklingen som hotfull, gör klokt i att ta den på allvar. Det är riskfyllt att håna den som är oberäknelig eller upplevs som farlig. Även om samförstånd är en bristvara i vår tid, finns möjligheten att analysera världen utan att gå i polemik. Det är först då vi sätter oss in i den andres argument – inte förutsätter att dessa härleds ur ondska eller brist på bildning– som analysen kan breddas och verkligheten nyanseras. Gadamer skriver, med referens till Hegel, om hur en objektiv förståelse av någon annan föregås av ett avståndstagande. Öppenhet är inte enkom att låta någon annan komma till tals. Den sker inte hos den andre. Den är ingen underkastelse för någons vilja eller argument. Öppenhet är att lyssna utifrån föresatsen att den andre kan påverka mig. För att göra detta måste vi kontextualisera samtidens dikotomier.

Internet, filterbubblor och en förändrad mediekonsumtion uttrycks gärna som funktioner i en förklaringsmodell. En sådan uppgift speglar sig i sin omedelbara samtidshistoria. 1900-talets tidningshegemoni kränger och omformuleras. Det är riktigt. Ändå finns likheter mellan kulturdepartementets vilja att begränsa sociala medier, och Gustav III:s likriktning av media. Att en liten krets bekräftar varandras omvärldsuppfattning, och att alla människor inte frekventerar över land- och åsiktsgränser, är ingen nyhet i det längre perspektivet. Hur teknikutveckling kan skapa förutsättning för en föreställd gemenskap visar Benedict Anderson då han studerar relationen mellan tryckkapitalismens och nationens formering under 1700- och 1800-talen.

Det nya i vår tid är inte att olika åsikter formuleras, och att sanningsanspråk utsätts för värdeomdömen. Internets bidrag i debatten är i första hand en kvantitativ ökning av mängden avsändare och uttolkare. Fler texter gör idag anspråk på att beskriva samtiden. Således liknar vardagen framför bildskärmen den som historiker i århundraden mött i arkiven. Tidsavstånden är inte centrala, som det är inom historievetenskapen. Ändå kan de åsiktsklyftor som formar världen verka som distans, och bidra till förståelse. En samtidsuttolkare kan, i sina strävanden, finna stöd i historiografi.

Historievetenskapen har länge varit behäftad med kunskap om att sanning inte framkommer direkt ur materialet. Historien är aldrig neutral, och historiken kan inte ses som en objektiv åskådare av skeenden. Således är de märkliga vetenskapare. De studerar något som faktiskt inte finns. För hur bedrägligt det än framstår: den som studerar det förflutna gör det här och nu. Det är därför perspektiv och tradition är av vikt. Vi kan använda dem, men inte fly från att vi har oss själva som betraktare att utgå ifrån.

Om det verkligt nya består av fler texter med sanningsanspråk, fler uttolkare och avsändare, måste vi tillföra ett medvetande om vad som sker då vi förstår och tolkar text. Vår uppkopplade värld skriker efter humanistisk forskning, och hermeneutisk förståelse. Nyttan av fler ingenjörer, webmakare eller koder är sekundär då siffrorna presenterar en värld i behov av tolkning. Då ropar ni efter källkritik, och visst skadar det inte att utröna äkthet, närhet, beroende eller tendens. Den vetenskap som ägnat de senaste två hundra åren åt att tolka text, och väga källor mot varandra, har mer att säga om text och sanning. Historikerna har något att säga om metod då vi alla ägnar oss åt tolkning.

Historiker gräver inte. De varken letar eller avslöjar. Historiker bygger, genom varje ord konstruerar de en vetenskap vars sanningsvärde är beroende av perspektiv. Om objektet för studierna en gång existerat, gör det knappast det när det studeras. Det förflutna har heller ingen förmåga att återskapas, och inte heller avbildas i tillräckligt rättvis skala. Ett ett-till-ett förhållande mellan avbildning och motiv är ett omöjligt ideal, även för uttolkare av samtiden. Allt som finns är texten. Ett förhållningssätt som kan befria läsare. Det finns inget mer än kolsvarta bokstäver mot vit bakgrund, och just då uppenbarar sig förståelsen. Den inträder i samtiden. För faktaresistens eller elitperspektiv är en fråga om en skiftande nomenklatur. Vad lägger vi i begreppen? Det är en bra fråga att börja med. Hur kan vi säkerställa fakta om vi inte har samma tolkning av ordens mening?

Ett möte mellan människor och idéer kan aldrig utgå från en föreställning om att andre argumenterar från falska premisser, vilkas sanningsvärde härleds a priori. Fred kommer ur mötet. Ignorans och arrogans talar för vapenskrammel och värngrävning. Låt framtiden bringa förståelse. En sådan förutsätter att vi erkänner att den andre har något att säga oss. Vi måste ställa rätt frågor. Att fråga, menar Gadamer, förutsätter att vi ”måste vilja veta, dvs. veta, att man inte vet”.

Wenngarn: det förflutna på samtidens villkor

Wenngarn slott ingår i ett sällsamt narrativ. Från Magnus Gabriel de la Gardie, via alkoholanstalt till rysk maffia. I dag är fastigheten centrum i ett modernt bysamhälle. Ett projekt som inrymmer kulörmiljövård, business och historiebruk.

Själva slottsbyggnaden erbjuder något annat än det vi har vant oss vid i historiska miljöer. Vid Mälarens strand finns plastfärg och stenplattor som för tankarna till 1990-talets trädgårdsbutiker, i stället för medeltida källare. Inte minst möter besökaren ett Ikea-kök. Sannolikt uppfört av slottets senaste ägare, som också använde byggnaden som bostad.

Wenngarn skäms inte för sig. Slottet är öppet för allmänheten, och visar gärna upp sin fulhet och brist på historisk representativitet; sin stillöshet. Det är detta som är unikt. Det är detta som är sedelärande, och värt en reflektion om hur historia konstitueras i fysiska objekt.

Gripsholm slott är inte mer autentiskt än Wenngarn. Då Vasaborgen, på 1890-talet, genomgick en av flera restaureringar röt Verner von Heidenstam mot företaget:

Ett restaureradt Pompeji vore ett ödelagdt Pompeji, och detsamma skall sägas om ett stiliseradt Gripsholm, med nya vallar och karnaper. Hellre en ruin! Gustaf Vasas Gripsholm kan härmas, men det är icke en konstlärd efterbildning vi önska se, utan de äkta spillrorna, äfven om dessa stamma från en långt senare tid. […] Samma karnap, som en gång brutits bort och förstörts, kan aldrig mer återställas, och den nya är endast en upphängd illustration. Den har ej bevittnat några minnesvärda tilldragelser, om icke hur arkitekterna stoppat sina tobakspipor.

Heidenstams kritik är typisk. Den skvallrar om vad vi möter i autentiska miljöer. Någon gång har tiden stannat som en följd av ett medvetet beslut om fastställt ursprung. Att försöka låsa rummet vid en stil eller period är hos Heidenstam som att fälla en skog för att växtligheten uppstått spontant. Det är naturligt att buskar och träd av olika art och ålder samsas. Kritiken: ”Detta är ej en stilren tallskog från 1852” (Heidenstam), är bara absurd.

Vi lär oss något mer. All arkitektur som musealiseras, vittnar om en historiesyn där det förflutna är greppbart, och möjligt att fixera. Det rimmar väl i vår tid. En epok då nationens anor söks på nytt, och där människor kan bli oönskade med hänvisning till en förställt härkomst. Här kan vi lära av Wenngarn.

Besökaren lämnar slottet med erfarenhet av tid och god smak. En jakt på autenticitet är en rörelse som går bredvid vår samtid. Här framstår Wenngarn som en motreaktion, eller åtminstone som en plats där denna rörelse inte nödvändigtvis appellerar på konotationer om ursprungliga och mytiska idégods. Vid Wenngarn lär sig besökaren att det förflutna får existera på samtidens villkor. Det ursprungliga har inget egenvärde, för det finns inte.

Ref: Heidenstam, Verner von, Modern barbarism. Några ord mot restaurerandet af historiska byggnader, Stockholm 1894.

Med Nato mot en förutbestämd framtid

Det är mycket Nato nu. Förbundet som en gång skapades för att trygga demokratier från den röda faran. Det är mycket förenklingar nu. Ett eventuellt svenskt medlemsskap kan reduceras till plus och minus; för- och nackdelar vid en eventuell storkonflikt. Finner vi fler av den ena, kan vi konstatera en övervikt som avgör resonemanget om medlemsskap.

Försök att beskriva den internationella politiken i spel-teoretiska termer tar sällan hänsyn till arenans komplexitet. Det är möjligt att finna stöd i Clausewitz skrifter från tidigt 1800-tal, och se krig som en förlängning av en rationell politisk strävan. Däremot visar John Keegan på hur mellanfolklig våldsutövning avgörs av helt andra betingelser. Ett synsätt där deltagande i försvarsallianser inte kan beskrivas matematiskt.

Under 1920-talet debattrade svenska politiker Nationernas förbund. En internationell organisation som av samtiden beskrevs som en allians med udden riktad mot Tyskland och Ryssland. Argumentationen om NF var påfallande lik den vi hör i dag. Det är ingen naturlag som placerar de politisk blocken kring sakfrågorna. På 1920-talet var socialdemokraterna för en anslutning, och de borgerliga värnade den svenska neutraliteten och oberoendet.

Skiljelinjerna går fortfarande i den egna identiteten. Det var ingen 1920 som motsade sig problemställningen, eller hur olika scenarier i och med ett medlemskap skulle utveckla sig. Att fixera vilket av dessa framtidsscenarier som var riktigt, dömde Per-Albin Hansson som en ”fullständigt hopplösa uppgift”. I stället riktades den politiska debatten kring vad Sverige ville vara, vilken roll nationen skulle spela. Denna vilja – att inte bli ett offer inför framtiden – var tydlig i argument för eller emot.

I dagens samtal kan framtiden ses förutbestämd, och våra val liknar spelaren som satsar vi roulettbordet. Den svenska 1900-talshistorien är åtminstone ett exempel på att det är möjligt att ställa upp en vision. Att utifrån denna målbild bedriva politik som formar omvärlden.

Om soldaten och personalförsörjning

Soldatens verklighet kantas av umbäranden. Dess väsen utgörs av begränsade fri- och rättigheter. Till och med rätten till det egna livet, den egna kroppen, är något som fråntas den som tjänar andra. En underkastelse som saknar motstycke.

Relationen mellan den som försvarar ett samhälle och den som styr, är en maktrelation av sällsam dynamik. Tidigt slöts förbund mellan kronan och de riddare som svor att tjäna. Den senare befriades från skatt. Tvång har däremot varit den främsta drivkraften för de som kastats ut på slagfältet för att dö och dödas i nationens tjänst.

Karl XI:s indelningsverk bidrog inte enkom till ett rationellt system av förutsägbar mobilisering. Det accentuerade också soldaten, som i sin ofrihet och med sitt offer, var någon vars förplägnad angick det allmänna. En torftig tillvaro. En särställning då den indelta soldatens fråntagna rätt till det egna, innebar en motprestation från det allmänna.

I samband med att vi påtog oss rätten att styra landet tillsammans, återkom idén om att hären skulle utgöras av oss alla. Relationen mellan vapnet och röstsedeln var tydlig i det tidiga 1900-talets retorik som ekade fram till historiens förmodade slut. Varje medborgare skulle för en begränsad tid uppbringa ett offer.

Det verkliga brottet, i och med att pliktverket gick samma väg som indelningsverket hundra år tidigare, var knappast yrkets professionalisering. Avlönade soldater är inget nytt. I en internationell jämförelse är det inte ens uppseendeväckande. Det som däremot står ut är hur soldatens särställning har strukits ur lagstiftarnas medvetande. Möjligen är detta ett skäl till att systemet havererat.

Nu debatteras värnpliktens pånyttfödelse. Förslag som leder de historielösa på villovägar. Oavsett hur personalförsörjningen ser ut i framtiden, bör regeringens särskilda utredare beakta att soldater inte är som andra statsanställda. Deras situation är unik, och rekryteringen kan inte utformas som till andra yrken.

Konservatism som virtuell nostalgi

Partiledare tävlar om Sverige i Visby. Allt fler serviceyrken begagnar ett niande som aldrig tidigare fungerat som en artighetsmarkör. En begreppsligt konserverande rörelse uppgår i historierevisionism och virtuell nostalgi. Den som säger ni för att verka artig, speglar sig i en tid som aldrig varit. I stället verkar de efterapa nån tv-serie, där kostym lockar mer än intrig.

Ebba Busch Thor talar om svenska värderingar, och kombinerar dem med en utrikespolitisk agenda som möjligen kan fästa vid Gustav II Adolf som historisk referens. Hennes berättelse verkar närmast beröra de väckelserörelser som emigrerat och som flammar i den nya världen. Matilda Molander skriver om hur den europeiska debatten hämtar inspiration över Atlanten. Den amerikanska spegeln är en verklig kraft i skapandet av en genuin svenskhet.

Det är sannolikt ingen djup förståelse för en särskild svensk historisk berättelse som ligger bakom den nya konservatismen. Den är inte konservativ i någon bevarande mening. I en samtidshistoriks kontext verkar detta snarare som ett radikalt fenomen i vårt land. Svenska värderingar och traditioner hämtas från amerikanska högern eller det Yorkshire som spelas på SVT.

Staten och moralen

REPLIK på: Andersson, Lena i DN, 16 april 2016.

Du är hemlös. Utan utbildning, och under ständiga trakasserier från andra. Jag erbjuder skydd. Du får bo hos mig. Jag undervisar dig, och lär dig ett yrke så att du så småningom börjar tjäna ett uppehälle. Utöver dessa allmosor är det också jag som sätter dig i kontakt med kunder och arbetsgivare – andra individer som jag utbildat och närt. Blir du sjuk, kommer jag att vårda dig. Då arbetsgivarna vänder dig ryggen kan du lita på att jag inte låter dig svälta.

Det är sant att inte alla vill flytta hit. Det är fritt att lämna mitt hus. Det enda jag begär är att du, de dagar du har en inkomst, ger mig en procentsats av vad jag möjliggjort. Helt rätt! Du arbetar inte åt mig. Det som är ditt är ditt, och du är fri att gömma undan eller till och med ljuga om hur mycket du har tjänat. Däremot kommer jag hävda att en sådan handling bryter vårt kontrakt. Att du genom att gömma eller ljuga begår något omoraliskt.

Lena Andersson skriver i Dagens Nyheter att det finns två sätt att se på skatt:

Antingen som att staten har rätt till de pengar som finns och ackumuleras i landet /…/ Eller så ser man saken så, att staten ödmjukt ber medborgarna om medel för att de bedömt att vissa begränsade funktioner är förnuftigt att bekosta gemensamt.

Om det är sant som Andersson skriver, landar mitt resonemang närmare det första. Hon förespråkar det senare, och behandlar då staten som något annat än vad den är. Det finns ett längre perspektiv där det gemensamma har växt fram för att fylla en funktion, och där allt som ”ackumuleras i vårt land”, aldrig kan vara resultatet av en enskild individs strävanden. Pengar du egenhändigt tjänar benämns krona, synonymt med staten, av en anledning.

Det är svårt att tänka sig en autonom människa, men en sådan är möjligen protagonist i Anderssons resonemang. Ändå vidhåller jag att vi alla är del i ett större historisk sammanhang, och från ett sådant kan man inte svära dig fri.

Det är inte utan viss ödmjukhet jag går i polemik med Sveriges vassaste penna. En del av helgens skimmer kommer ur att lördagen erbjuder Lena Anderssons eftertänksamhet. Ändå måste jag påtala att du har fel den här gången. Just för att det är så sällsynt. Staten är inte girig. Det handlar inte om att den enskilda behöver ”ge ifrån sig merparten av det man tjänar”. Det handlar om att vi alla, våra framgångar och inkomster, föds i ett sammanhang. Och man kan inte både ta del av det sammanhanget erbjuder, samtidigt som man motarbetar det som föder möjligheten.

Om Ryssland och historiens slut

Världen rämnar. Den går isär, och det finns inget öst eller väst längre. Det enda som återstår är öster och väster om Ryssland.

Syrien brinner. Civilisationen övergår i åtskilliga och upprepade våldsdåd som inte enkom riktas mot människor, utan även mot allt som är mänskligt. Samtidigt backar USA i isolationistiska och förvirrade one-liners; Storbritannien vill inte vara med längre.

Säg vad man vill om ryssarna, men de har aldrig trott på historiens slut. De läste aldrig Fukuyama. Vi andra. För en stund såg vi anledning att fantisera om att vi var annorlunda än våra förfäder. En blinkning, ett andetag av lugn och ro syntes lockande. Att ta paus från historien. Men luften hann blott passera genom strupen och fylla lungorna. Den måste ut, och nu är allt som vanligt igen.

Det enda vi kan veta är att det aldrig blir som förr

Det går att förstå nazismen. Något framträder i historien. Den som spårar kan finna allt ifrån Preussiska ideal, Montesquieus klimatlära och Tysk-romerska riket. Det senare relaterar det antika Rom, som grodde under hellenismen, med ursprung i faraonernas Egypten, uppvuxna i flodkulturen. Denna historicism är fattig. Fatalistiska föreställningar leder gärna fel. Också ett av de tankegods som lät världen gå i döden för abstrakta idéer under 1900-talet.

Varje morgon väcks jag vid samma klockslag, utför en ritual av upprepningar. Men jag går inte igen. Jag lär mig varje dag. Transformeras och blir äldre. I vissa fall klokare, i andra inte. Hungern får mig ändå att äta, törsten att dricka. Det är mekanismerna som är samma, de som går igen.

Det som hände under 1930- och 1940-talen, kan aldrig upprepas. Det får aldrig upprepas. Ändå lever rädslan.

Om det finns skäl att känna oro, är det inte för hakkors och gaskammare. Det mörka presenteras i nya kostymer, och det som en gång har varit är något som hör till det förgångna. Nog visar Björn Wiman på något betydelsefullt:

nazismens väg mot makten och den slutgiltiga katastrofen var inte oundviklig.

Och visst kan det fruktansvärda komma, men aldrig se ut som vi förväntar oss. Det som styr reaktionerna känner vi däremot allt för väl.

Att lära av en historia som aldrig går igen

En entusiasm väcks av hur koncist min egen strävan kan inramas i någon annans. När Dagens Nyheter påminner om varför George Orwell skrev, vill också jag konkretisera mina bevekelsegrunder. Vad är mina skäl att tillgängliggöra tankar?

Jag skriver av ren egoism, utifrån estetisk entusiasm, i en historisk impuls och utifrån politiska skäl. Allt det gör jag, och det gjorde Orwell. Det sköna ligger i länken mellan mig och honom. Även om inget går igen, finns det en mening i att här och nu blicka tillbaks på vad som hänt. Att finna sin egen grund i någon annan. Det är inte en exklusiv relation mellan honom och mig. I stället ser jag att alla de som lämnat, också dröjer kvar. Det är mitt främst skäl. Vår samtid har behov av eftertanke, att blicka tillbaks lika ofta som vi ser framåt.

Jag har ingen övertro till historien som lärande exempel. Den är ingen vålnad som går igen, och som kan avhysas med besvärjelser. Det som har skett behöver inte nödvändigtvis utgöra vägledning inför det som ska ske. Däremot skapar det förflutna mening här och nu. Den som vaknar i ett främmande rum får två olika upplevelser beroende av huruvida gårdagen är klar eller suddig i minnet. Det blir meningsfullt att göra det som relaterar till förfluten tid. Vi kan hantera en människas beteende om vi förstår olyckan som skapat det. Provingensen bidrar till värde hos föremål, människor, hos samhällen och nationer. Våra erfarenheter styr vår förväntan.

Det finns mycket grumligt i vår tid, och jag upplever att samtiden står  undrande inför det förgångna. Det krävs fler länkar, fler penslar som målar linjer genom tidens väv. Jag kan enkom erbjuda brottstycken. Avkortade och förvrängda anekdoter, urgröpta ur minnet.

ID-kontroller kan eka som etthundrafem tyska tåg

En gång drog 18 000 soldater genom landet. Tungt lastade vagnar rev upp djupa sår i minnets väv. En långsam läkeprocess. Det blev en självklarhet i undervisningen. Vi vet alla att skämmas då kriget, transiteringen och 163.divisionen kommer på tal.

Per-Albin Hanssons vånda är väldokumenterad. En förfrågan från Tyskland  i juni 1941. Division Engelbrecht ville bränna genom det svenska landskapet; från Charlottenberg till Haparanda, vidare över Torneå och in i elden. Först sa Socialdemokraterna nej, men retirerade bakom en tryckande opposition. Samlingsregeringen var åter samlad. Det är vad vi blivit lärda.

I jämförelse med Europas lidande, kunde det verka futtigt med 18 000 tyska soldater som kom och gick. Utan eldstrider, utan stridsvagnar, haubitsar, krevader och brisader. Bara igenom. Men ett snitt i huden lämnade blödande sår. De blev till ärr som påminnt. Som stött på, och hela tiden fyllt oss med nedärvd skam.

Nu har hösten passerat, och turerna på regeringskansliet är inte genomlyst av forskningen på samma sätt som midsommarkrisen 1941. Argumenten som framförs är rationella, och rädslan lika påtaglig som då. Sverige är stängt, med den uttalade målsättningen att mota bort flyktingar.

Något som sällan diskuteras är vad de kommer att säga, de som ska skriva och undervisa om vår tid. Nog kan en kraftig inbromsning – en krock – ge samma långvariga skador som ett snabbt snitt. Nog kan ID-kontroller eka som etthundrafem tyska tåg.